Intervju med Anette Nilsson – JK03 – Kroatien

Anette jobbar idag som kommunikatör på Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet, men det är hennes uppgift på Stabsexpeditionsplutonen i Zagreb som den här intervjun ska handla om. Campen, där de bodde i FN-containers, låg vid Zagrebs internartionella flygplats. Anette berättar om hur insatsen påverkat henne – både som människa och hennes vägval.

På vilket sätt har insatsen kommit att påverka ditt liv?

Jag jobbade ju med människor från en rad olika länder och det tror jag bidrog till att jag sedan sökte jobb på Europeiska kommissionen i Bryssel. Jag är engagerad i Sveriges Veteranförbund via mitt ordförandeskap i Fredsbaskrarna Sjuhärad. Mina båda insatser i såväl Kroatien på JK03 som i Libanon ändrades nog min personlighet från en ”jäkla attityd” till en mer ödmjuk framtoning.

Vad har du tagit med dig från insatserna och det militära livet i stort?

Skulle påstå att jag är väldigt förtjust i ordning och reda och rak kommunikation, samt att det finns regler som alla förväntas följa/följer. Det kan dessvärre ibland stå i strid med den kultur som råder på vissa arbetsplatser.

Hur var det att vara på plats därnere?

Läget i Kroatien var ju oroligt och invånarna demonstrerade frekvent utanför Högkvarteret, samt blockerade gaten. Vi uppmanades att inte gå omkring i uniform på stan på grund av säkerhetsläget. Man märkte på olika sätt att det var krig, till exempel att det var väldigt tomt på hyllorna i alla typer av affärer.

Hur var det att vara hemifrån så lång tid och hur funkade kontakten med dem här hemma?

Då var jag singel och hade inga barn, så det var mina föräldrar och mins yster som var närmast anhöriga. Såklart att de där hemma upplevde oro, men jag tycker ända att kommunikationen fungerade ok.

 

Är det någon särskild händelse du minns?

I samband med demonstrationerna kunde det bli obehaglig stämning. De lyckades till och med att köra in en lastbil genom gaten, så vakterna fick stoppa dem. En liten rolig grej jag minns är att vi var flera nationer som tillsammans åkte på rekreation med bland annat forsränning i Slovenien, och då var där ett tyskt TV-team på plats och de intervjuade just mig. När jag senare träffade en officer i korridoren på jobbet så utbrast han: Jamen dig har jag ju sett på TV!”

Hur var det att komma hem?

Det var känslan av saknad – både själva insatsen och kamraterna. Det fanns ju ingen runtomkring som riktigt förstod vad man varit med om.

På Veterandagen kommer ju du, liksom tusentals andra veteraner från Balkaninsatserna att uppmärksammas genom tilldelning av jetong. Hur firar du det?

Jag tänkte åka till Stockholm för att ta emot jetongen vid firandet vid Sjöhistoriska museet. Fortsättningsvis kommer jag att fira vid det fina minnesmonumentet vi har i Borås.

Vad betyder veterankortet för dig?

Jag är stolt över att ha det, och jag visar upp det exempelvis när jag ska på föredrag på Göteborgs garnison. Känslan jag bär med mig efter insatserna är stolthet. Att bära en symbol, till exempel yxring eller en tröja, är ofta en fin ingång till andra som varit på insats.

Fler nyheter

Det blir Generallöjtnant Michael Claersson som utsetts att överta posten som Sveriges Överbefälhavare.
Stig-Inge berättar öppenhjärtigt om rollen som PBV-förare, hur det var att komma ner på Balkan, men också om hur det var att komma hem.
Niklas är född och uppvuxen i Skåne, och flera av er vet nog vem han är om man nämner hans speciella smeknamn ”Slaktaren”. Han berättar här om sina erfarenheter från insatster på Balkan.
Balkanveteraner hyllas i samband med veterandagen
Visste du att Insamlingsstiftelsen Sverige-Ukraina arbetar för att förbättra det ukrainska folkets hälsa och levnadsvillkor, men att de också arbetar för att stödja såväl veteraner som…
Den senaste veckans uttalanden om risken för krig i Svergie från politiker och myndighetspersoner har givit upphov till oro och hamstring av livsmedel.