MITRA NILSSON, L109
Mitra G Nilsson gjorde insatsen L09 1984-85 på svenska FN sjukhuset i Naqoura i södra Libanon. Swed Med Coy. (Även kallad för ”Naqoura Hillton” av de andra bataljonerna i området.)
Vad hade du för någon uppgift?
Jag jobbade som IVA-Undersköterska. (Sergant) På Camp Silvia. Jag arbetade på operation och mottagningen. På operation assisterade jag sköterskor och läkare och annat praktiskt förekommande före- och efterarbete på opavdelningen. På mottagningen tog vi emot både FN personal men framför allt lokalbefolkningen som sökte för diverse krämpor som tex. skottskador, brännskador etc. Här arbetade vi med hjälp av lokala tolkar.
Hur insatsen påverkat ditt liv?
Tankar som ”vad har jag varit med om… var det på riktigt…?” har dykt upp och dyker fortfarande upp i olika sammanhang. I början efter hemkomsten tittade jag mkt på serien ”Mash”. Ett igenkänningsfaktor av att ge vård och vårda på ett fältsjukhus. Helikoptern som kommer med skadade, snabba inställningar och alltid redo att handla, behandla och rädda liv. Fast på riktigt. Nu i efterhand, tror jag, att genom att ha sett på serien och kände igen mig och identifierade mig med den, har det på något sätt varit läkande och bearbetande av händelser och minnen som vi civila i militär miljö var med om.
”På min tid” för fyrtio år sedan när vi återvände hem till Sverige hade vi ingen debreafing. Ingen från försvarsmakten (eller annan instans ?) efterfrågade om upplevelser eller om ev behov av stöd. Det var så det var då…det var bara till att återvända till sitt arbete, för många av oss, sjukvårdspersonal, var tjänstlediga.
Och tiden i Libanon, var inte enbart krig och elände. Det blev även sammansvetsning, teamarbete, utvecklande och givande kontakter inom Camp Silvia men också med olika nationaliteter, yrkeskategorier, civila som militära. Det varma klimatet bjöd på, mellan uppdragen, till avkopplande umgänge, med god mat, fester, sportsliga evenemang, utbyte och kontakter för livet. Men föra att tank energi och villa upp oss lämnade vi Campen, på vår ledighet, byte om till civila kläder och drog iväg på olika resor i Mellanöster. Israel, Syrien, Jordanien och Egypten innan förstörelsen som kriget på senare tid medfört.
Vid hemkomsten tog jag för min del, ledigt från intensivvårdsavdelningen och sjukvården för att jobba som reseledare några månader. Göra något annat, något ” friskt”… delvis inspirerad av resan och resorna jag gjort.
Att vara ännu mer tacksam, värdesätta livet, hälsan, demokratin och friheten vi har i vårt land är också något som förstärks efter att ha varit ute i världen och bidragit till bättre värld.
Vad tycker du är viktigast att jobba med framåt avseende veteranfrågorna?
Det är de sista åren som jag mer och mer, genom lokala träffa, FB sidor etc., blivit intresserad och delaktig i och kring veteraner. Tror att man blir nostalgisk med åren… Jag tycker mig ha upplevt behov av ”ett lyssnande öra” framför allt från de manliga veteranerna (vilka är övervägande på mötena). Därför har jag visat intresse för att vara kamratstödjare. Och ser framemot utbildningen om det samma som Fredsbaskrarna Skåne har arrangerat till den 13/5 i Ystad. Sedan hoppas och önskar jag att det finns och ska finnas proffesionellt hjälp och stöd för samtal över hela landet då många lever med trauman från missioner i krig.
Jag har under en längre tid i små stycken lyssnat på en bok om och kring trauma som jag rekommenderar;
Kroppen håller räkningen : hjärna, sinne och kropp vid läkning efter psykiskt trauma av Bessel van Der Kolk
Hur firar du veterandagen? Under pandemin, hade lokalföreningen i Malmö korvgrillning på Ribersborg. Året därpå följde jag firandet från Stockholm via länk och föra året 2022 avtäcktes minnesstenen i Malmö för att efteråt fira på Drumbar, Malmö veteranernas träffpunkt.
I år ska jag fira veterandagen i Stockholm. Och ser framemot det… Kanske kan få jetongen utdelat av självaste konungen 😉😁