Upplevelser blev till pjäs i Riksteaterns ”Veteranerna”
Idag arbetar han som ambulanssjuksköterska på ambulansstation Västerort i Stockholm, där han varvar en heltidstjänst med läraruppdrag och tar hand om högskolestudenter som gör praktik på ambulansen. Han bor på landet, har familj och fritidsintressen och är på en bra plats i livet, även om tiden i Afghanistan kom att sätta spår som stannar livet ut, i någon mån.
Nedan kan du ta del av hans berättelse, både om tiden i Afghanistan och den lätt absurda upplevelsen 15 senare när delar av hans upplevelser omformats till en pjäs.
“Snälla, se till att det inte blir skämskudde!” sa jag till honom, Andreas Norman. Han är en dramatiker som bestämt sig för att skriva en pjäs om Afghanistanveteraner och som nu satt och intervjuade mig igen.
Jag hade sagt samma sak vid de tre föregående gångerna vi träffats. Det var min stora rädsla. Skämskudden. Att man skulle göra samma misstag som TV4 gjort så många gånger tidigare, exempelvis med dramaserien “Syrrorna” som gick upp och självdog i tablån för några år sedan. En dålig tvålopera, så kallad “dramaserie” med sjuksköterskor på ett fiktivt sjukhus som fokus. Skämskudde, alltså.
Andreas sitter som sagt framför mig igen för att samla ihop det material som senare ska bli en teaterpjäs. Totalt fyra djupintervjuer har det blivit, ungefär två timmar långa allihop. Två timmar där jag berättade om min insats i Afghanistan 2011, så detaljerat och nyanserat jag kunde mäkta med. Visade bilder och försökte förmedla känslorna som svallade upp ju mer jag berättade. Det är sommar 2024 och 13 år sedan mitt liv för alltid förändrades där nere.
Att jag och flera andra Afghanistan-veteraner nu får möjlighet att berätta vår historia känns både viktigt och stort. Jag har aldrig varit på en teater någonsin och har ingen aning om hur man ska kunna samla ihop så många olika berättelser och sedan skruva ihop dem på ett realistiskt och trovärdigt sätt så att publiken känner det jag ser att både manusförfattaren Andreas och regissören Martin, som också sitter framför mig, känner. Adrenalinet. Sorgen. Saknaden. Skratten. I min fantasi ser jag hur man bygger upp en jättelik scen, med HESCO-bars, sandsäckar, kamouflagenät, damm, militär utrustning och massor med vapen. Hur ska de få in en pansarbil på Riksteatern? Får man spränga lysbloss inomhus?
Nästan två år senare sätter jag för första gången på mig mina medaljer på min kavaj och går på pressvisningen av pjäsen Veteranerna. Scenen är ingen riktig scen. I alla fall inte som den biosalong jag föreställt mig. Istället möts jag av en liten hög med sandlådesand mitt på golvet, vanliga stolar i en fyrkant kring golvytan som kan vara ca 6 x 6 meter. Lamporna släcks och man ser inte handen framför sig. Ur högtalarna hörs skottlossning från olika kalibrar, handeldvapen såväl som tunga kulsprutor.
Explosioner. Skrik på svenska. Jag blundar och försöker klura ut varifrån inspelningarna kommer. Kan det vara från en situation jag känner till?
Lamporna tänds och pjäsen drar igång. Skottsalvorna speglar övningen i Sverige innan vi åkte ner. Fyra för mig okända skådespelare i civila kläder reser sig från stolarna som publiken sitter på. Jag sitter liksom inne i själva pjäsen! Inga påklistrade plastfasader eller tillgjorda, hårt sminkade skådespelare i krigsmålning och ormbunkar i hjälmdoket. Utan vanliga människor. Som agerar utan vapen i hand, men gör det så pass skickligt att jag ser vapnen i alla fall. De kastar sig i skydd vid ett eldöverfall, bakom en stor trälåda som plötsligt blir en galt. Som förvandlas till tornskytten. Med öppen hand bankar han i trälådan. Ljudet är ofiltrerat. Bang, bang, bang, bang… Jag vet inte om det är tur eller skicklighet, men både ljudet och frekvensen, alltså hur snabbt han bankar handen i lådan, påminner starkt om hur det låter när kanonen på en CV90 skjuter. Ljudet tar sig rakt in i bröstet på mig och min hjärna åker blixtsnabbt 15 år tillbaka i tiden. Det behövs inga sminkade markörer, inga eldsflammor eller explosioner. Det är naket. Avklätt. Och jävligt bra! Replikerna flyter mellan skådespelarna. I ena stunden pratar de med varandra, men plötsligt byter de roller och någon börjar prata som speaker-rösten i en dokumentär. Beskrivande istället för samtalande. Och hela tiden känner jag den där underliga känslan av overklighet. Den som kommer av det faktum att jag hör mina egna ord, de jag använde när jag berättade för manusförfattaren, nu komma ur munnarna på dessa för mig okända skådespelare. De berättar min historia! Med mina egna ord! Samtidigt som de väver in andra veteraners berättelser till en upplevelse jag känner igen.
När de alla fyra sätter sig på några trälådor, som plötsligt blivit en Patria, samtidigt som musiken smyger in från högtalarna. Den låten vi spelade i interkom-systemet varje gång vi var på väg hem till huvudcampen Northern Light efter ett stridsuppdrag eller en patrullering med en Patria ute i öknen. När vagnen klättrade upp på asfaltsvägen kände vi oss säkra. Vi är på väg hem! Vi sjöng så högt vi kunde, skrek ut refrängen, hela besättningen. Alla överlyckliga över att ha överlevt och fortfarande vara vid liv. Fortfarande oskadda. 500 Miles av The Proclaimers dånar i våra öron, och jag sitter där och ler med hela mitt ansikte, omedveten om tårarna som sakta rinner nedför mina kinder. Så starkt. Så enkelt. Så jävla bra!
Jag kom hem med PTSD utan att förstå att det var det jag led av. Det tog fyra år innan jag fick den hjälp jag behövde. Fyra år av civilt mörker. Men genom att skriva om insatsen har jag lyckats älta ihjäl det som skavde i min hjärna. Jag går igenom min berättelse om min insats flera gånger, tills den blir tråkig att lyssna på. Då, och först då, kan jag börja lägga Afghanistan åt sidan. Inse att mitt civila liv är fullt av viktiga saker och personer. Få till ett fungerande liv trots bagaget jag bär med mig från insatsen. För jag har insett att Afghanistan för alltid kommer att vara en del av mig själv.
Jag tror att alla vi som åkte ner, på något sätt lämnade kvar en bit av oss själva därnere i ökendammet och hettan. Och en bit av Afghanistan tog plats inom oss. Jag kommer alltid att förknippa Afghanistan med mycket starka minnen. Minnen av oskiljaktiga vänner. Av en kamratskap som bara kan formas av att man delar samma strapatser och vedermödor, samma hetta, törst, ångest, tristess och rädsla. Vi svetsades samman av den overkligt farliga miljön vi delade. Jag bär med mig den delen med stolthet. För jag vet att jag tillhör en exklusiv grupp av ett fåtal människor. Ett fåtal som har det som krävs för att klara av ett rent av livsfarligt uppdrag. Vi som kom hem är inte samma personer som åkte iväg. Afghanistan förändrade oss alla.
Vi är på många sätt helt unika. Vi kännetecknas av en så stark grupptillhörighet vanliga civila nog inte kan förstå. Men jag tror det är viktigt att vi försöker berätta för dem i alla fall. Försöka få dem att leva sig in i vad vi upplevt.
Så skriv ner era berättelser. Publicera dem som böcker. Berätta för era arbetskamrater. För många förstår inte varför vi ens firar Veterandagen. Men en teaterpjäs som den här, kan hjälpa folk ute i samhället att förstå vad vi varit med om. Kanske kan de förstå lite bättre varför många av oss har svårt att komma tillbaka till ett fungerande liv efter en mission. Jag hoppas i alla fall att de kan få upp ögonen och faktiskt se oss där vi går mitt ibland dem. För jag vill att fler ska känna som jag. Känna en stolthet och en grupptillhörighet de flesta människor kan sakna.
Oavsett vilken mission vi deltog i. Oavsett om vi är unga eller gamla, män eller kvinnor. Långa, korta, tjocka eller smala. Alla samlas vi under samma benämning: Veteranerna.
