Samtal med veteranen Claes Lyckner inför årets veterandag

Hur kom det sig att du sökte till utlandstjänstgöring?

Att jag sökte till min första mission, skedde mycket av en tillfällighet. Jag gjorde lumpen vid K1/Livgardet 1990. Då började det pratas om att jag som MP kunde söka en Cypernmission. Det blev ingen mission då. Möjligheten att åka ut uppstod istället efter jag läst statsvetenskap och freds- och konfliktfrågor vid Uppsala Universitet. Min uppsats handlade om konfliktlösning i Kosovo och direkt efter studierna såg jag en annons om att jobba som civil observatör nere i forna Jugoslavien. Jag sökte och fick jobbet. Sri Lanka-missionen byggde mycket på att jag redan gjort en mission, vilket var ett krav och någonstans hade någon tänkt att jag skulle passa för att åka ut.

Hur förberedde du dig inför insatsen? Nåt särskilt du minns?

Inför Balkanmissionen så fick jag en gedigen missionsförberande utbildning under elva dagar ute på Swedint. Intensiv, men mycket bra. Det viktigaste, minns jag, är att min dåvarande flickvän tyckte det var jobbigt att jag skulle vara borta ett år. Hon var orolig såklart. Det var ändå ett krigsområde jag skulle åka till, även om det inte var pågående strider när jag roterade ner. Något jag tydligt minns var när min utrustning skickades hem till mig från Swedint. En hel flyttpall med utrustning. Tror att det var först då det blev verkligt att jag skulle åka! Inför Sri Lankamissionen behövde jag inte förbereda något utöver att läsa in mig mycket på Sri Lanka.

Vilka uppgifter hade du under insatsen och hur fungerade vardagen därnere?

På fältet i Kosovo Drenicadalen, ett område som drabbades hårt av kriget 1998-99, identifierade jag säkerhetshot, brott mot mänskliga rättigheter, systemhotande kriminalitet, hot mot etniska minoriteter mm. Jobbade sedan sex månader som analytiker på högkvarteret i Sarajevo, samordnar sex fältteam i Kosovo, analyserar fältrapporter, och rapporterar uppåt i EU-strukturen.

I Sri Lanka Monitoring Mission (SLMM) sändes jag ut för att utreda brott mot Vapenstilleståndsavtalet mellan Tamilska Tigrarna (LTTE) och Sri Lankesiska Armèn. Detta arbete var till skillnad från Balkanmissionen mycket mer hands-on, det kunde handla om att kyla ner situationer i hotspots där ”unlawful shootings” pågick, där kombatanterna låg i fasta situationer ca hundra meter från varandra vid vapenstilleståndslinjen. Jag utredde också brott mot mänskliga rättigheter, tvångsrekryteringar av vuxna, barn(soldater) till LTTE:s militära strukturer, tortyrutsatta, våldtäkter, mord, misshandel, samt medla vid lokala konfrontationer.

I båda missionerna bodde vi och hade fältkontor i privata hus. Jag kunde konstatera att vi hade en stor frihet om man nu skulle jämföra med andra veterankamrater som bodde på en camp.

Motsvarade insatsen dina förväntningar eller var det annorlunda?

Det är en jättesvår fråga. Vad gäller min Balkanmission så tänkte jag mycket, funderade mycket när jag kom hem. Gjorde jag någon avgörande nytta? Viss nytta gjorde jag nog även om just mina insatser inte handlade om liv och död. Däremot som mission, gjorde vi en oerhörd insats när kriget bröt ut i södra Serbien och Makedonien i början av 2001. EUMM var den enda internationella organisation som tilläts verka i krigsområdet. Inga beväpnade trupper släpptes in. Vi kunde därmed vara internationella samfundets ”eyes and ears”, medla i hot-spots, skapa förutsättningar och underrättelser i de förhandlingar som pågick på högre nivå. Vi hade kontakt med våra fältteam som rapporterade en gång i timman till HQ om vad som hände på fältet och hur våra observatörer mådde. Tyvärr förlorade vi en norrman och tolk när dom kört över en mina. Detta påverkade oss något oerhört i HQ där vi alla levde i ovisshet om vad som hänt. Tre dagar senare hittades våra kollegors Land Rover i en ravin.

På Sri Lanka var situationen mycket annorlunda mot min Balkanmission. Där verkade jag i en miljö där vi gjorde direkt skillnad. Missionen var bokstavligen ”boots on the ground” och vi hade ett större mandat. Ibland kunde vi förhindra att strider bröt ut igen, kunde vara ett hinder för att enskilda människor skulle dö. Här gjorde vi bokstavligen skillnad, varje dag, så Sri Lanka-missionen översteg ordentligt mina förväntningar.

Hände det nåt specifikt på insatsen som du minns?

Från Balkanmissionen kommer jag aldrig glömma när vi satt i Kosovo och tittade på BBC på demonstrationerna som pågick i Serbien och som sedan skulle leda till att Slobodan Milosevic störtades. Oförglömligt.

Det absolut starkaste minnet från Sri Lanka var när vi förhandlade loss barn (så unga som 12 år) som Tamilska Tigrarna kidnappade för att ”skola in” som barnsoldater. När jag lyckades förhandla loss något barn, smuggla igenom vapenstilleståndslinjen och återförena med sin familj. Den glädje man mötte då går inte att beskriva i ord.

Hur var det att komma hem till Sverige och att landa in i vardagen?

Balkanmissionen var det mycket om att lämna in utrustningen. Vi hade en kort debriefing. Försvarsmakten hade inte utvecklat veteranarbetet såsom det ser ut idag. Jag gick ut helt i det civila och betraktade inte mig själv som en veteran. Ibland då och då berättade jag om att jag tjänstgjort nere på Balkan, men inte så mycket ”missionsprat” utan mer att få prata om Balkan. Samma sak hände efter min Sri Lanka-mission.

Vad har du tagit med dig som påverkat ditt liv?

Jag har med åren förstått att jag faktiskt påverkats ganska mycket av mina insatser. Både positivt och till viss del negativt. Vad gäller den positiva sidan har jag haft mycket stor användning av att tjänstgjort i konfliktområden när jag rest civilt till ganska så svåra länder att verka i (t ex Ryssland, Centralasien samt Centralamerika). Jag har också märkt att jag kan växla snabbt mellan det strategiska perspektivet och operativa ärenden som kräver en snabb insats. Jag har kommit att kalla det ”both desk and field”. Men som sagt, jag bär med mig fler tunga minnen från mina insatser än vad jag trodde att jag skulle göra.

Umgås du idag med några av dina insatskamrater?

Sedan jag engagerade mig i veteranfrågor för drygt tio år sedan så har jag fått kontakt med många andra veteraner. Några av dessa är vänner för livet. Allt, det mesta, tack vare Facebook, alla veterangrupper, vilket har visat sig vara ett fantastiskt verktyg för att hålla kontakt och finna nya vänner.

Jag är idag mycket engagerad, särskilt vad gäller veteraners psykiska ohälsa. Jag följer våra veteranorganisationers verksamhet och likaså Veterancentrum:s arbete.

Hur firar du veterandagen den 29 maj?

Åtets veterandag firas ute på Sjöhistoriska och i år känns det extra roligt eftersom vi Kosovoveteraner uppmärksammas lite extra.