Mats Bengtsson L 100, L102, L108, L114, L116
Vilken Libanoninsats?
Jag kom ner på vakans 2.5 månad in på L100. Var redan uttagen till L102 som jag givetvis fortsatte på. Dessa gjorde jag på Swed Eng Coy Jwayya 1989-1990. Blev L108 på Swed med Coy Naqoura 1992. Sen blev det L114 o L116 på Swed Eng Coy i Jwayya 1993/94 igen.
Vilken uppgift hade du?
Jag var signalist alla gångerna. Svarade i telefonväxeln och kopplade alla samtalen vidare över campen och hem till Sverige el Israel. Jag skötte radiotrafiken på RA 422 o Motorola där vi följde upp våra transporter som rörde sig runt i AOt. Dessa var tvungna att rapportera in varje 20 min. Hade radiocheck en gång i timmen till Unifil OPS o rapporterade även in shootreps o firning close till Unifil OPS om det hände ngt i närheten av våran camp eller våra transporter. Fanns ngt som hette TTY. Lite föregångare till datorn. Printades ut vad som hänt det sista dygnet. Hade även en Ra 195. Den testades ibland, till exempel en gång med den svenska FN insatsen i Somalia. Signalcenter bemannades 24 timmar om dygnet.
Hur har insatserna påverkat ditt liv?
Efter 1.a missionen var jag arbetslös 1 dag, och sen började jag på Posten. Jag jobbade där i nästan 25 år som brevbärare och lantbrevbärare. Blev uttagen som fältpostmästare till Afghanistan men posten och försvaret drog det året in den tjänsten tyvärr. Blev ett par mellanjobb på ett par år för att hamna på P7 och Revingehed 2018 som ä min nuvarande arbetsplats. Har alltid gillat det ”gröna” så det blev P7.
Har också hunnit med ett par vändor till Bosnien. BA02 o BA04 samt NBG Rapid Reaction Unit. Jag har även jobbat även för Sida i Hebron Israel.
2020 gjorde jag min sista insats i Mali, och det blev som förrådsman på Mali 11, vilket var en avvecklingsinsats. Campen i Timbuktu revs och monterades ner.
Nu jobbar jag på Serviceförrådet på P7 i Revingehed. Har genom mina insatser fått vänner över hela världen och jag har lärt mig oerhört mycket. Jag känner också att jag blivit mer stresstålig och tar ingenting i livet för givet. Ta bara el och vatten – det var inte alltid säkert att vi hade det.
Vi har haft 4 st ukrainska flyktingar boende hos oss i lite mer än ett år. Mamma med två döttrar och en kompis till döttrarna. Alla kvinnor, samt 4 hundar och 2 katter. Vill ju fortsätta att hjälpa till trots man inte är på mission. Nu i skrivande stund har döttrarna flyttat ut till eget boende i Lund. Ena dottern har jobb medan den andra varit på arbetsintervju. Kompisen har flyttat ihop med sin svenske pojkvän och har fått sommarjobb. Mamman jobbar också och är på väg att flytta. De har gått på svenskakurser flera dagar i veckan och lärt sig svenska väldigt bra. Det har varit mycket jobb med detta, och kanske främst att få ekonomin att gå ihop. Har haft flera insamlingar via facebook som hjälpt oerhört mycket. Våra ukrainska flyktingar är mycket tacksamma.
Jag har sett stora likheter med kriget i Bosnien och fick flera flasbacks. Tyvärr blev jag diagnostiserad med PTSD nu i höstas, och har mardrömmar som kom från tiden i Bosnien. Varför de kommit så långt efter vet man inte, men jag går fortfarande hos psykolog och hon har hjälpt mig oerhört mycket. Hjälpen för hemvändande soldater har blivit mycket bättre. Förr fanns det inget alls. Tycker det ä oerhört viktigt att hemvändande soldater får prata ut med både varandra och någon som vet. Många gånger när vi kom hem var det ett jäkla ståhej i början för att sen bli alldeles tyst. Man var van att ha folk omkring sig så man sökte snabbt en ny mission. Det blev som ett gift! Jag lovade att inte åka ut om jag fick barn. Såg många kolleger som gick miste om mycket av sina barns uppväxt, så när sonen kom år 2000 gjorde jag ett uppehåll på 20 år. Nu märks man att man blivit äldre och kanske förhoppningsvis lite klokare. Det var kanske inte bättre förr, men jag saknar givetvis den tiden. Allt var bekymmerslöst och bra. Idag samlas man inte efter jobbet på insatsen och tar något att dricka eller prata och umgås, utan man går till sitt tält och låser in sig med sin IPad – både på gott ont. Vi gamla ”gubbar och kärringar” behöver nog prata och skoja till det mer. Återträffar är väldigt bra, för man kan ventilera på ett annorlunda sätt, samt prata med likasinnade som varit med om liknande händelser.
Hur firar du Veterandagen?
På veterandagen ska jag och en arbetskollega på P7 som också är Libanonveteran åka ner till Malmö och få coin för insatsen i Libanon. Jag själv är inte så engagerad på veterandagen.
Jag skryter aldrig om mina missioner. Vill de veta något så får de fråga. Har hållit några föredrag för militära ungdomar om utlandstjänst, och dessa har varit väldigt uppskattade. Sen håller jag på o anordnar återträffar för de olika bataljonerna jag gjort. I år är det L116 SwedEng Coys tur i Skillingaryd i september. Blir ca 40 man av 120, och det är alltid svårt att få ihop mer folk. Man har ju ett civilt liv också!