Afghanistan 2010 – de sökte av ett område, två galtar framför passerar en bro, men när Kongos vagn ska passera är det så mörkt att de inte ser bron, så Kenneth öppnar luckan för att reka. Då kör första hjulparet på en pressure plate och det blir dammigt och mörkt i vagnen, beskjutning påbörjas och de försöker bekämpa fienden – när allt är över har livet för alltid förändrats – Kenneth har mist livet och Kongo själv är svårt skadad…

Kongo Magneli höll på torsdagskvällen ett mycket gripande föredrag om hur hans och familjens liv har påverkats efter den där fruktansvärda dagen i Afghanistan då Kongos kamrat Kenneth Wallin omkom i samband med ett eldöverfall.

Det är ett 100-tal personer samlade på Göteborgs soldathem den här kvällen. Många av dem är veteraner och har precis som Kongo deltagit i en eller flera utlandsinsatser. På plats finns också Kongos mamma, och hon berättar om Kongos livsresa ur sitt perspektiv som anhörig. ”Han hade fattat sitt beslut att åka, och jag fick respektera det.” Det är nog många anhöriga som känner igen känslan när en närstående beslutar sig för att åka på insats. Men när hon fortsätter att berätta om hur hon skämdes för att hennes som levde, medan Kenneths föräldrar kämpade i sin stora sorg – då sänker sig en kompakt tystnad över lokalen.

Kongos berättelse tar sin utgångspunkt i ett totalt mörker – efter händelsen som orsakade Kenneths död så han inget ljus i tillvaron. Han isolerade sig i sin lägenhet, och alla försök till kontakt utifrån ignorerade han. Den enda han hade daglig kontakt med var hunden Samson. Efter flera år och ett icke-liv bakom fördragna gardiner, kom dock mamma Daina i kontakt med sin son (som hon själv kallar Dag eftersom han heter så) och vid den här tiden samspelade flera faktorer, såsom att Kongo via en veterankamrat fick kontakt med myndighetslots och därmed fick utbetalt livränta så att kan kunde köpa något annat än mat och cigg. Att han sedan träffade Tilla och de så småningom fick en son har betytt allt för honom. De har idag köpt ett hus och lever ett fint liv tillsammans. Tilla sammanfattar Kongos svåra tid på ett fint sätt: ”Mörkret finns kvar, men vi måste båda acceptera att det finns, och orientera oss i det”.